BERGSLAGENS 
    JAKT- OCH  FISKE-
    VÅRDSFÖRENING

          Till information, glädje och nytta för medlemmarna
Tillbaka till startsidan


Gysingevargen

Förutom nedanstånde artikel från Rovbladet nr 1 2008, medlemsbladet för Hedesunda Hembygdsförening, 
finns information på Wikipedia, den fria encyklopedin Gysingevargen

Ulf Ivar Nilsson kåserar om den “människoätande” vargen som 
huserade och gastkramade alla småbarnsföräldrar i Hedesunda

Det är lördagen den 30 december 1820, årets näst sista dag. Klockan är halv tio på förmiddagen. En stor varghona kommer springande över isen på sjön Ottnaren mellan Årsunda och Torsåker. Framme vid sjöns södra ände ser hon hur det ryker ur skorstenen på soldattorpet i Dragbo. Hon har inte ätit på flera dagar och hungern svider i hennes kropp. Vargen smyger sig försiktigt fram mot stugan. En liten pojke leker i snön på gårdsplanen. Han heter Erik och är tre år och tio månader. Plötsligt går rovdjuret till attack. Hugger tag i gossen och springer mot skogen med sitt byte. Föräldrarna hör sonens skrik. Fadern, soldaten Carl Ed tar upp jakten. Efter en kilometer stannar djuret, släpper greppet om pojken och börjar riva och slita i den redan svårt sargade kroppen. Fadern skyndar fram och lyckas skrämma iväg vargen. Kvar i snön ligger hans son. Död.

Lille Erik blev det första offret i den fasansfulla massaker som en ensam varg åstadkom i våra trakter för nästan tvåhundra år sedan. Och som brittiska BBC berättade om i en sällsynt fånig och lögnaktig så kallad dramadokumentär som sändes i Sveriges Television för några veckor sedan. Under loppet av tre månader höll det här vilddjuret befolkningen i skräck i Hedesunda, Årsunda och Österfärnebo - samt i tre socknar i sydöstra Dalarna. Vargen attackerade människor vid minst trettio tillfällen. Tio barn mellan tre och arton år fick sätta livet till och många skadades svårt. Till och med vuxna karlar med häst och släde angreps.

Det fanns gott om rovdjur i skogarna vid den här tiden. 20-30 vargar dödades årligen på 1820-talet - bara i Gävleborgs län. Ändå talar mycket för att det var en enda varg som låg bakom alla de här överfallen. Men det var ingen vanlig varg

På våren 1817 hade trädgårdsmästaren vid Gysinge bruk, Anders Malmberg, hittat tre vargungar under en gran i skogen. Han bar hem dem till herrgården i en säck och tanken var väl att de skulle avlivas. Men först ville han visa upp dem för brukspatronen - Jean Henric Bedoire.

Dennes hustru Catharina och parets två döttrar blev dock så förtjusta i de söta valparna att man beslöt att låta dem leva. Åtminstone tills vidare.

Vargungarna - det var en tik och två hanar - placerades i en låda som ställdes i en berså i trädgården. Och under den närmaste tiden gick fru Bedoire ofta dit för att smeka de lekfulla djuren och mata dem med välling. Varje år hölls en stor midsommarfest i Gysinge och det här året väckte de tre vargungarna stor uppmärksamhet. Innan kvällen var slut hade brukspatron Bedoire lovat bort honan till en av gästerna, den sedermera så berömde bruksägaren och riksdagsmannen Thore Petre. Medan Johan Fredrik af Uhr på Åsberg fick ta med sig en av hannarna.

Den tredje vargen behöll man på Gysinge och han blev så tillgiven att han traskade omkring fritt i herrgården och följde med herrskapet på promenader som en hund.

Att den ändå avlivades efter något år berodde inte på att den ansågs utgöra någon fara för människor och djur utan mer på att den glufsade i sig tre hinkar mat om dagen - och dessutom höll hela bruket vaket om nätterna med sitt ylande.

Den varghanne som hamnade hos familjen af Uhr orsakade inte heller några problem, vad man vet. Han bodde i en koja tillsammans med en av gårdens jakthundar och gjorde inget större väsen av sig.

Men så var det då den tredje ungen - honan som hamnade hos Petre på Hofors herrgård. Hennes tillvaro blev inte lika lycklig. Hon fick bo i en liten inhägnad och traktens barn roade sig med att hetsa det stackars djuret till vansinne.

Efter tre och ett halvt år bakom galler lyckades vargen rymma. Kanske i samband med att Petre flyttade till Gästrike-Hammarby på hösten 1820.

Nu irrade hon omkring i skogarna på jakt efter föda. Och det var sannerligen ingen lätt uppgift. Hon hade ju aldrig fått lära sig att jaga som andra vargar. Och hon hade ingen aning om hur naturliga byten ser ut. De enda varelser av kött och blod som hon någonsin träffat var människor. Till och med maten man slängt åt henne där hemma i buren hade ju luktat människa.

Efter tragedin vid soldattorpet i Dragbo jagade den utsvultna varghonan omkring i gränstrakterna mellan Gästrikland och Dalarna. I kyrkböcker och tidningsreferat kan vi följa hennes framfart.

Den 28 januari 1821 anfölls tre barn vid Kräbäck i Hedesunda socken. Två av dem lyckas komma undan medan vilddjuret satte tänderna i sexårige Per Ersson.

Nästa dödsoffer blev åttaåriga Karin Erdotter. Hon och hennes fyraårige lillebror hade skickats ut i ladugården i något ärende av sin mor. När barnen aldrig kom tillbaka gick modern efter och hittade fyraåringen oskadd men svårt chockad i ett bås.

På gårdsplanen påträffades Karins ena sko och en del blodfläckar. Enligt noteringen i kyrkboken blev flickan “ihjälriven och nästan uppäten”.

Dramat inträffade strax norr om Brunnsheden och i trakten berättades länge om hur lilla Karin förtvivlat försökte försvara sig med en gärdsgårdsstör och hur skinnet från flickans händer fastnade i trävirket.

Nu spred sig paniken i torp och gårdar. Var skulle den fasansfulla besten slå till härnäst? Vems barn skulle bli hans nästa offer?

Och hur kunde det komma sig att man aldrig hittade rovdjuret? Det var ju spårsnö och över hundra man, soldater och jägare, hade gått skallgång genom skogarna.

Var det Gud som sänt dem vilddjuret som straff? Och i så fall varför? Eller var det kan ske ingen varg - utan Djävulen själv som gick lös på deras barn?

Man gjorde vad man kunde för att skydda sig. Höll småbarnen inomhus, förmanade ungdomarna och beväpnade sig med yxor och spadar om man hade en bit att gå. Men terrorn fortsatte.

Den 9 mars bet vargen ihjäl Anna Persdotter i närheten av hennes hem i Ysjön i Årsunda. Anna var nästan nitton år och den äldsta som dödades av den fruktade besten. Hon också blev vargens sista offer här i Gästrikland. Men i Dalarna rev den ytterligare några barn. Slutpunkten för den här tragiska historien sattes den 20 april 1821. Då sköts en stor varghona i Nordanåker i Årsunda. Den stämde exakt in på beskrivningen av det djur som härjat i trakten under flera månader.

Därmed upphörde också överfallen – men det skulle dröja länge innan folket i trakten vågade låta sina småbarn leka ensamma utomhus.

Muntligt tillstånd är givet att publicera ovan text.

Skapad 2005-05-21 - Uppdaterad 2008-08-18
Webbmaster Magnus Stenström